Den här artikeln var på god väg att komma med i Ordfront när dokumentärserien Världens undergång senast visades på SVT (i vintras). I sista stund ändrade de sig på tidskriften och beslöt att inte ta in min text, men då samma serie nu visats ännu en gång tänkte jag ge Dig - kära läsare - en möjlighet att läsa den här:
Med tanke på det stora intresse för andra världskriget som fortfarande syns i en aldrig sinande ström av tv-serier, böcker, datorspel och spelfilmer är det anmärkningsvärt hur gammeldags den historiesyn är som gång på gång torgförs. I public service-tv går t.ex. den franskproducerade serien "Världens undergång", där inte ens de kolorerade och på andra sätt uppiffade filmsekvenserna kan dölja att det är samma gamla Kalla krigshistoria som serveras. Utan att egentligen presentera några nya, omvävlande fakta skulle man utan vidare kunna skriva en helt annan, mindre västcentrerad historia.
För att börja med det kanske mest grundläggande: varför envisas med att andra världskriget börjar hösten 1939? Kriget mellan Frankrike, Storbritannien och Tyskland börjar såklart då, i och med deras ömsesidiga krigsförklaringar, men varför skulle tvunget världskriget definitionsmässigt börja med det? Var Frankrikes och Storbritanniens insatser under kriget så stora och avgörande att deras inträde så här i efterhand gör att vi måste räkna kriget från och med dem?
I själva verkat hade ju kriget pågått i åratal när fransmän och britter gick med i det. Etiopien hade invaderats och Libyen härjats av Mussolini som också förvandlat Albanien till en lydstat. Hitler hade tagit Österrike och Tjeckoslovakien och i Spanien hade, sedan 1936, 300.000 människor dött i ett krig som avgjordes av de nämnda herrarnas stöd till Franco och där demokraterna bara fick omfattande militär assistans från Sovjetunionen. I Kina hade den japanska imperialismen redan härjat på ett sätt som nazisterna skulle komma att göra i centraleuropa först flera år senare. Som av en händelse hade de invaderande imperialiststaterna på bägge dessa fronter (Japan, Italien och Tyskland) just 1936 ingåt anti-komintern-pakten riktad mot Sovjet och den kommunistiska rörelsen i hela världen. Konflikten var alltså redan en världsomfattande ideologisk konflikt som västmakterna medvetet ställt sig utanför under flera år.
Redan 1936 var skiljelinjerna dragna på de sätt som de huvudsakligen skulle komma att vara ända till 1945; aggressorerna Italien, Japan och Tyskland hade redan börjat sin aggression, och de som skulle komma att göra de absolut största uppoffringarna Kina och Sovjetunionen var alltså även de redan involverade.
I sinom tid skulle uppåt 60 stater vara indragna i kriget, men ändå skulle åtminstone hälften av krigets offer bli antingen kineser eller sovjetmedborgare. Eller annorlunda uttryckt: medan Frankrikes, Storbritanniens och USA:s krigsoffer kom att uppgå till ett par hundratusen per land, dog mellan 30 och 40 miljoner kineser och sovjetmedborgare. Ändå är det alltså Frankrikes och Storbritanniens inträde i kriget som vanligen markerar dess start.
I del 3 av "Världens undergång" heter det plötsligt att Japans anfall på Pearl harbour innebar att kriget nu förvandlades till ett världskrig. Detta resonemang äger ju en viss logik: i och med att USA på detta sätt gick in, hade ju kriget spritts till alla kontinenter i norra hemisfären. Detta gör dock ifrågasättandet av krigsutbrottet '39 ännu mer akut: om inte kriget kvalificerade som världskrig förrän 1941, varför då påstå att det började 1939 och inte 1941, eller t.ex. 1936 i Spanien eller Kina?
Historien där krigsutbrottet förlades till hösten'39 skrevs i en tid då man hade behov av en propaganda som förringade Sovjetunionens insats och uppförstorade västmakternas betydelse; att framställa västmakterna som De Som Aldrig Svek I Kampen Mot Fascismen. Här lyser samma målsättning igenom igen: man låter alltså till och med världskriget börja två gånger för att USA skall få del av äran! Och denna 65 år gamla propaganda återberättas ännu på bästa sändningstid.
En ur detta perspektiv läglig omständighet kring hösten 1939 är ju att Molotov-Ribbentroppakten slöts just då. I avsnitt 2 av "Världens undergång" talas det om pakten som en "allians". Istället för det självklara, att se denna nonagressionspakt som en temporär time out och ett kallt krig mellan Tyskland och Sovjet, så frammanar man med talet om en "allians" bilden av Nazityskland och Sovjet som vapenbröder i krigets "öppningsskede".
Vad bestod då enligt tv-serien denna "allians" i? Jo, att Tyskland och Sovjet lovade att inte anfalla varandra, samt att man delade upp centraleuropa i varsin intressesfär. Men stopp och belägg! I samma skede av kriget deklarerade ju både Sverige och USA sin ovilja att anfalla Tyskland genom sin neutralitet? Så om Stalin var en quisling vore väl också Roosevelt en sådan? För att inte tala om Per Albin Hansson, som satte antifascistiska spanienveteraner i norrländska läger och även efter Stalingrad möjliggjorde den tyska krigsindustrin med sin oavbrutna stålexport?
"Men uppdelningen av Europa i intressesfärer, då" - invänder kanske vän av etablerad ordning och historieskrivning "Visar inte den att Sovjet och Tyskland var i maskopi?" Tja, att dela upp en kontinent mellan sig visar väl snarare på motsättningarna mellan de bägge inblandade makterna, än något annat. För inte var det väl kärleken mellan USA och Sovjet som fick dem att dela upp Europa mellan sig efter 1945?
Berättelsen om andra världskriget som en saga om Mörker mot Ljus genomsyrar själva språket i den nämnda tv-serien. Stillahavskrigets grymhet ursäktas för amerikanernas del med att de "upprördes" över hur krigsfångar behandlats, och ansvaret för de civila japanernas lidande tillskrivs helt och hållet den egna ledningen för dess beslut att fortsätta kriget. Ingen som helst skugga faller alltså på den militärmakt som de facto fällde napalmbomberna över de japanska miljonstäderna och medvetet offrade hundratusentals civila med atombomber i avskräckande syfte. Vi hör inte minsta ifrågasättande av de massiva bombningarna av tyska städer i det slutskede då västmakterna hade fullständigt luftherravälde.
Den nämnda antisovjetiska attityden lyser igenom också i skildringen av krigets efterspel. Stalin är hela tiden den ende skurken i rummet och Churchill den ende som "orkar stå emot" honom. Ja, trots att Stalin som programmakarna själva säger följer överenskommelserna är han förrädisk. Han "lovade att dra sig ur Grekland, vilket skedde efter ett inbördeskrig. De kommunistiska partisanerna skulle göra uppror" men Stalin gjorde inget för att hjälpa dem när de "mycket blodigt slogs ned". Dags för invändning och fakta på bordet:
För det första: sovjeterna drog sig aldrig ur Grekland. De var nämligen inte där. De grekiska partisanerna försökte befria sig själva utan Röda armén. Deras närmsta allierade var snarare Tito, som lyckats med just den bragden i det angränsande Jugoslavien. Och för det andra: vilka var det som så blodigt slog ner partisanerna? Jo, Storbritannien och sedermera USA (vilka tog över britternas grekiska krig som man senare skulle ta över fransmännens indokinesiska krig vilket ledde till det Vietnamkrig, där jänkarna efter egen utsago hade stor nytta av den grekiska erfarenheten av bl.a. hur den civila befolkningen skulle "passiviseras"). Och detta gjorde britter och amerikaner tillsammans med grekiska allierade, av vilka många varit quislingar under den tyska ockupationen.
Alltså: Sovjetunionen följer ingånga avtal och framställs ändå som blodtörstigt, medan de som fortsatte dödandet i Grekland ända till 1949 (!) framställs som fredsduvor. I själva verket gav Storbritannien och USA i och med sin hantering av Grekland ett carte blanche till Stalin om att man fick göra vad man ville i sin intressesfär.
Med tanke på att svenska skolor nyligen ålagts att ägna än mer tid åt modern historia och med tanke på att svenska staten i och med sitt Forum för levande historia numera är uttalat antikommunistisk, vore det ju trevligt med lite vetenskaplig upptäckariver och nyfikenhet, om inte annat så för att piffa upp åsiktshegemonin lite. Hade det till exmepel inte varit spännande att se de paranoida utrensningarna i Sovjet 1936-39 som åtminstone delvis beroende av det utrikespolitiska läget? Att den upplevda inringningen av Sovjetunionen, mellan aggressiva fascister och passiva demokrater i väst och aggressiva japanska imperialister i öst, kan ha påverkat, påskyndat eller delvis orsakat förföljelserna i Sovjet? McArthyismen i 1950-talets USA brukar ju skyllas på Kalla kriget, så varför inte? Eller skrämmer fortfarande det sovjetiska spöket så mycket att även dess dokumenterade illdåd måste ses som en följd av Stalins privata psykologi, hellre än att de sattes in i sitt givna historiska sammanhang?
Kristian Svensson
Artist, författare och Fil. Mag. I historia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar