Göteborgskravallerna i backspegeln

På P1 sände man idag ett minnesprogram över de dramatiska händelserna kring EU-toppmötet i Göteborg för tio år sedan. Omedvetet gjorde man också ett program om historieskrivningen och den offentliga lögnen. Indirekt, så att säga. Man frågade tre göteborgare hur de såg på göteborgskravallerna idag och fick väl ungefär de svar man kunde vänta sig när man väljer att fråga den dåvarande kommunalpampen Göran Johansson samt två chockade, oinvigda och oförstående ögonvittnen. "Det här är inte ett program om vem som bar skulden för det inträffade" bedyrade speakern, när problemet snarast var att man inte ens lyckades beskriva vad det var som inträffade den där gången.

Det är inte varje dag man står mitt uppe i ett händelseförlopp som alla inblandade kallar historiskt redan när det utspinner sig och där det sedan faktiskt också håller måttet som historiskt även i eftervärldens ögon. Men där i Göteborgt var det ju faktiskt så. Och det jag såg den gången har inte mycket gemensamt med P1:s beskrivning av "fredliga demonstrationer som plötsligt urartade i blodiga kravaller där trängda poliser sköt skarpt med sina tjänstevapen".

För de fredliga demonstrationerna urartade ju inte i slagsmål med polis. När två demonstrationståg à 15-16.000 deltagare tågade genom staden och det sista av dessa anlände till Götaplatsen där uppåt 30.000 personer lyssnade på Gudrun Schyman och Jan Myrdal och i samma stund utgjorde efterkrigstidens största politiska manifestation, syntes ganska exakt en (!) polis på platsen. Han stod likt en fridfullt filosoferande fågelskådare och tittade ned på folkhavet genom sin kikare högt uppe på ett hustak mittemot Stadsbiblioteket.

Om man sedan - likt mig - tröttnade på att stå och lyssna på tal och istället gick tillbaka längs marschvägen förbi Vasaplatsen ett par hundra meter bort, så såg det ju ganska annorlunda ut. Inte så att det var särskilt våldsamt där heller - inte än - men där befann sig betydligt fler poliser. Lagens och ordningens upprätthållare, ni vet. Gemensamt för de ca 50 församlade aktivisterna på Vasaplatsen och det fredliga massmötet på Götaplatsen var passiviteten; på Vasaplatsen satt man lugnt på den lilla gräsmattan eller dansade lite halvhjärtat till musiken som strömmade ur ett uppställt högtalarsystem, allt under den kanske lite väl ambitiösa parollen "reclaim the street".

När jag och mitt sällskap sneddade över platsen för att ta oss förbi och in på en liten restaurang på en sidogata, var det egentligen bara en person som högljutt och ihärdigt uppvaktade de ungefär 80 (!) poliser som stod uppställda i en halvcirkel på Vasaplatsens nedre del. Jag har senare förstått att den upphetsade ynglingen var Hannes Westberg, killen som sköts några minuter senare. Det han gjorde, medan resten av "reclaimarna" lyssnade på sin musik i gräset och Götaplatsens besökare lyssnade på uppbyggliga tal, var att protestera mot att den uppställda poliskedjan gång på gång släppte in och ut civilklädda personer som gjorde hitlerhälsningar för att provocera fram en reaktion från ungdomarna på gräsmattan (Det sistnämnda är inte mina spekulationer, utan skildrades ingående i Janne Josefssons prisbelönta tv-program om händelserna). 

Nåväl, vi släpptes igenom poliskedjan och gick in på den lilla sidogatan där vi möttes av ytterligare grupper av kravallutrustad polis på väg till Vasaplatsen och fick sicksacka oss fram i myllret av uppställda piketbussar. Vid det laget torde antalet poliser ha varit det dubbla jämfört med antalet dansande gräsmattebesökare. Vad som sedan hände har jag aldrig sett med egna ögon, eftersom de vid det laget granskade menyn på en liten kinarestaurang inne på den där sidogatan, men enligt alla redogörelser som jag sett och läst slöt sig den allt större poliskedjan kring Vasaplatsens besökare, tvingade dem att sätta sig och började oprovocerat slå de sittande med batonger, sköldar, kängor och knän. Ömsesidigt våldsamt blev det inte förrän de inringade, nu sittande och före detta dansande reclaimarna försökte tvinga sig ur poliskedjan, vilket de tydligen lyckades med.

Enligt polisen stod sedan hela folksamlingar och öste gatsten på en ensam liggande polis vars plötsligt uppdykande kollega då tvingades skjuta skarpt i nödvärn.
Det där har jag dock lite svårt att tro på.
Jag var ju som sagt inte där - utan ungefär 70 meter därifrån - men mig veterligen finns det ingen enda sammanhängande filmsekvens någonstans som visar folksamlingar som kastar sten på en ensam liggande polis. Däremot finns det en sekvens som polisen bevisligen klippte, klistrade och pusslade ihop efter eget tycke och smak och sedan för säkerhets skull lade på en maffig talkör på där det skanderades "ein, zwei, drei, nazipolizei" - en talkör som togs från en helt annan situation någon helt annanstans under toppmötet. Denna sekvens lades först fram som bevis i de farsartade rättegångarna mot "terroristerna" efteråt, men försvann sedan helt oförklarligt (?) när en ytterligare granskning krävdes av deras äkthet. Nåja, allt det där kan man läsa i Erik Wijks tegelstensredogörelse "Göteborgskravallerna", så det ska jag inte idissla i onödan.

Men hursomhelst: fredliga demonstrationer övergick inte i blodiga kravaller där trängda poliser sköt skarpt. Det var ett fredligt utomhusdisco som trakasserades av ett anhang som bara kan beskrivas som provokatörer i uniform som slutligen fick sin våldshetsande vilja igenom.

"Men förstörandet av Avenyn då?!" kanske vän av etablerad ordning nu invänder "där var det väl ändå fråga om huliganer och omotiverat våld av våldspsykopater!"
Ja, kanske det. Jag var inte där.
Men det var - märk väl - en annan situation, en annan dag, på en annan plats. I P1-programmet gjordes dock föga förvånande ingen åtskillnad mellan de "trängda polisernas" skjutningar och vandaliseringen på Avenyn, utan de båda händelserna bakades ihop och Göran Johansson kunde sitta och triumfera om att man alltid måste "våga bekämpa våldet". Som av en händelse togs dock inte polisens kidnappning av 400 fredliga demonstranter på Hvitfeldtska gymnasiet eller insatsstyrkans tortyr av de övernattande på Schillerska gymnasiet med som ytterligare ingredienser i den soppan.